Här är min serie tripp och detta speglar min skoltid i tidig ålder då jag aldrig fick ha något barn kalas, undan tag för ett och då fick jag själv göra allt. Vilket inte är så kul när man är under 10 år och det jag kommer ihåg var att jag bjöd in 6 st och 1 kom. Det var en tuff period för mig. Kändes inget vidare i min självkänsla just då, allt efter som jag växt upp så har självkänslan kommit tillbaka. I boken utmanande undervisning i klassrummet skriven av James Nottingham, så är det ett kapitel med om självkänsla. Jag personligen känner igen mig mycket i den.
Hur har ni upplevt er skoltid om man kollar på självkänslan??
Oj vilken klump i magen du framkalla med din stripp här. Det som är så sorgligt är att det är så många barn som har det just såhär. Jag är en. Hade heller aldrig kalas. sen ett år skulle jag äntligen få ha ett. Ingen kom. Under min skoltid så var även min självkänsla och mitt självförtroende obefintligt. Däremot tar jag idag med mig mycket av det jag lärde mig av detta. Hur man som lärare ska se sina elever, lyfta dem, stärka dem. Jag fick otaliga exempel på hur man inte ska göra genom mina skolår.
SvaraRaderaTack för en stark seriestripp.
Det är så sorgligt att läsa, och tyvärr så finns det många som har det så. Minnen jag har från skoltiden var att jag var överviktig och det märktes när de andra barnen tittade på mig på ett annorlunda sätt på grund av övervikten. Det var inte så att jag retades på grund av det men det påverkade mig eftersom jag visste vad de tänkte. Självkänslan var inte på topp och det höll i sig bra många år.
SvaraRaderaEn typisk exempel på kalaset som jag hade i skolan. Den är en sak om kompisar inte vill komma men det är ännu värre om de har lovat att komma men gjorde inte det så självkänslan sjunker så klart. Det är tråkigt om detta händer som kan orsaka psykiska besvär hos barn. Tack för en bra seriestripp.
SvaraRaderaDet var sorgligt att läsa. Tror tyvärr att det är allt för många som upplever detta. Själv var jag tvärt om när jag var liten, jag ville verkligen inte gå på kalas och ännu mindre ha ett eget. Kan faktiskt inte riktigt minnas eller förstå varför. Det ändrades när jag blev äldre men än idag tycker jag inte om när folk sjunger för mig när jag fyller år, kanske gillar jag inte uppmärksamheten. Det är svårt det där med kalas. Min äldsta dotter är 6 år och det inbjuds till kalas hela tiden i hennes förskoleklass. Vissa bjuder hela klassen , vissa bara tjejer eller killar och vissa bara några få utvalda. Hur ska man göra för att det ska kännas okej för alla? Vad tänker ni andra?
SvaraRaderaJag kommer ihåg min egen skoltid som lycklig. Jag vet att jag i perioder var ganska ensam men jag kommer också ihåg att jag inte ville ändra på mig för att passa in. Så här i efterhand är jag jätteglad att jag vågade vara mig själv även då det ibland resulterade i att jag fick gå själv.
SvaraRaderaHar nu två döttrar i lågstadiet och vi pratar ofta om deras olika kompisrelationer. Jag försöker få dem att tycka att det är ok att ibland välja ensamheten för det är mycket värre att försöka göra sig till en annan person som passar in. Önskar att fler människor vågade stå på egna ben men vi är väl flockdjur som ska vara likadana ;-)
Huvudsaken i arbetet med att stärka självkänslan är att hitta saker man tycker man är bra på och våga berömma sig själv. Att var nöjd. Hittade lite tips på en sida som kan vara bra att tänka på i vårt arbete med barn och även för vår egen skull :-D
Jag tror att du just satte bild och ord på hur kalassituationer ser ut för många barn och jag tror att många känner igen sig. Jag själv hade väl inte så överdrivet många kalas som barn och jag vet att mina föräldrar sa att antingen bjuder du alla eller så har du inget kalas, just av den anledningen att ingen skulle känna sig utanför. Min egen skoltid på låg- och mellanstadiet var en av de bästa tiderna i mitt liv. Jag älskade skolan och hade rätt lätt för mig så jag antar att min självkänsla var rätt OK. Dock minns man alltid de gånger man misslyckats för att man inte hade kunskaper nog för uppgiften eller inte förstod instruktioner för att kunna utföra uppdraget och det var ju självklart en nit för självkänslan. Speciellt när man överlag hade lätt för sig och sedan stötte på något som var svårt. Jag tror att den situationen går att undvika om man hela tiden utmanar eleverna på deras nivå. Alltså inte ge för lätta uppgifter eller alldeles för svåra.
SvaraRadera//Felicia
Får ont i hjärtat när man tänker på att väldigt många barn säkert har det såhär. Min självkänsla har nog varit ganska bra hela mitt liv och jag minns min skolgång som något positivt. Men det här får mig att fundera över hur andra egentligen hade det, då "brydde" man sig inte men nu i efterhand önskar man att man kanske hade varit lite mer ödmjuk.
SvaraRaderaAtt se när barn känner sig utanför eller inte blir uppmärksammade och blir ledsna av det känns alltid jobbigt, speciellt efter att jag själv blev förälder. Under min skoltid så gick självkänslan upp och ner. Ibland hade jag en nära vän, ibland var vi ett litet gäng och emellanåt så kände jag mig ensam. Jag tror inte att det var något som någonsin blev uppmärksammat av någon lärare utan vad som hände på rasterna verkade vara något som man fick sköta och jobba med själv och än mer vad som hände på fritiden. Just barnkalas har ju blivit lite mer uppmärksammat det sista åren då barns aktiviteter verkar ha ökad lavinartat över lag. Kan inte minnas att jag var hälften så uppbokad som barn som de barn jag känner är idag. Nästan omöjligt att hinna ses på fritiden för det är träningar och uppvisningar mm och kalas får planeras in långt i förväg. Sen är det ju den ekonomiska biten och hur mycket plats man har. Vi har en stor tomt så det var inga problem att bjuda hem hela klassen på vår sons 7 års kalas på försommaren när alla kunde vara ute och maten behöver ju inte kosta så herrans mycket, bara att hålla det enkelt. Vi gick dessutom ihop ett par föräldrar så att vi hjälptes åt och det inte behövde bli flera kalas som krockade. Barnen känner sig ju firade även om det är dubbelkalas. Det är ju upp till föräldrarna att arrangera eftersom kalasfrågan ligger utanför skoltiden men jag tror ändå att om en lärare ser att det spårar ur, att elever retas med varandra om de inte är bjudna eller inte kan ha kalas hemma eller så, så har ändå läraren en möjlighet att vädja till föräldrar så att orättvisor av det slaget kan undvikas. Läraren kan ju inte hindra elever att ha kalas och inte heller tvinga elever att gå på kalasen de är bjudna till. Men en lärare kan ju se om problem finns i klassen och försöka skapa en bättre sammanhållning där alla känner sig delaktiga och kanske ha ett firande i klassrummet där eleverna på något sätt kan känna att det är deras alldeles egna dag, en snälldag.
SvaraRaderaJag tycker mycket om serie tripp och innehållet. Det var jätteintressant. Jag fick direkt negativ självkänslan när alla barn fick bjudkort till en kallas på dagis, men inte min son. Men i sist jag missförstått, för att det var en flicka som gjorde en kallas och hon hade bjudit bara tjejer. Då förstärker mina självkänslor igen och jag tänker att i sist hon är frie att bjuda bara tjejer eller blandat. När jag var liten jag hade gjort bara en kallas och det var i sista året av mellanstadiet och hade kul och rolig alla mina kompisar kommer gratulera, men den tiden jag får inte bjuda pojkar bara tjejer som hade kommit, men då jag var inte ledsen att pojkar kom inte till min kallas, för att det var vår tradition och vår kultur och jag hade respekt för det. Det är inte lätt för barn att förstå varför de var inte bjudit, eller varför de hade bjudit och inte en hade kommit eller några kommer och några inte. Men vi som föräldrar ska förstärka självkänslan och självtroende hos barn och att de ska ge orsak till kompisar som de hade inte kommit och ska inte bli ledsna och om de tycker inte kul att inte hade kommit, den tiden behöver inte bjuda nån nästa gången för att ska inte uppleva denna känslor. Vi som föräldrar ska vara jämt stöd till våra barn.
SvaraRaderaSjälvkänsla är så viktig i människans liv. Förlorar man det ibland kan man tycka att livet är meningslös. Detta har min dotter haft när vi var nyligen kom till Sverige. Hon skulle fylla nio år och ville ha kalaset med tjejer från hennes klass. Men jag sa till henne att hon får också bjuda tre pojkar till. Hon var så motiverad och delade själv inbjudan. En dag innan fick vi veta att tre tjejer kommer inte. När det blev dags så kom det bara två pojkar. Min dotter sa vi måste vänta på de andra men de kom aldrig. Vilken upplevelse hon fick! Hon gick in i rummet och började gråta. Det blev så tråkigt. På kvällen fick vi posten att de andra kunde inte komma. Hon blev besviken och ville att vi åker tillbaka till hemlandet eftersom ingen gillar henne. Det var svårt att få henne att tänka annorlunda men de två pojkar som kom tröstade henne och hela familjen sjöng och dansade för henne. Från den tiden fick hon tycka att fira med familjen bara och bjuder ingen. Det tycker jag är ok för att inte få samma situation. Hon fyller år under sommartid. Det har hon förstått nu att många reser bort, sommarstugan,mm. Det är inte lätt för barn att förstår sånt! Som blivande lärare ska man tänka också på sådana små saker som kan göra elever ledsna. Att man pratar ibland om sånt det i klassrummet kan vara bra för att få olika synsätt.
SvaraRaderaUnder låg och mellanstadiet levde livet väldigt bra och presterade bra i skolan och tyckte det var riktigt kul att gå dit. Tror dels detta beror på alla kompisar jag hade i klassen samt utrymmet på skolgården där vi kunde röra oss fritt och syssla med olika sportaktiviteter. Men angående kalas och sådant blev jag alltid bjuden och fick alltid ha kalas vilket även detta höjde självkänslan.
SvaraRaderaVerkligen jättetråkigt att läsa det du skriver angående dina upplevelser av kalas när du var barn. Man läser ju om liknande händelser då och då i t ex Aftonbladet och det gör ont i hjärtat varje gång. Jag förstår inte hur det kan bli som så att det bara dyker upp ett barn eller i vissa andra fall inget barn. Här är ju föräldrarna med och påverkar, inte okej. Jag själv har väldigt positiva erfarenheter av liknande situationer men förstår att det måste vara väldigt jobbigt som barn, och dessutom något som man bär med sig under en lång tid.
SvaraRaderaDin seriestripp påminner mig mycket om min skoltid då när jag först kom till Sverige och kunde inte språket. Det var otroligt svårt att samspela med andra barn i skolan. På grund av språket var det jättesvårt att skaffa mig kompisar, de flesta på skolan tyckte att det var jobbigt att samspela med någon som inte kunde språket och oftast på raster var jag själv för att jag hade inga kompisar att prata med. Man ville gärna kunna samspela med andra barn och bli förstod av sina jämnåriga.sådana upplevelser blir jättetuff för barn som är sociala och aktiva vilket jag var som barn och det som är särskilt tufft är att när man har ingen att samspela med hamnar man allt mer utanför och självkänslan blir sämre och sämre med tiden. Trots att det var svårt att samspela med andra barn så var lärarna på skolan otroliga snälla och försökte verkligen att vara nära mig så att jag inte blev mycket ensam .Detta hjälpte mig mycket och självkänslan var inte så dålig men då och då kände jag mig utanför , som att jag inte var en del av skolan eller att jag låg efter i utveckling. Jag har verkligen uppskattat dem lärarna och håller kontakt med dem än idag . Hade inte varit för dem , min självkänsla hade nog varit sämre än det var.
SvaraRadera