Vi har diskuterat Morgan Allings bok Kriget är slut. Stor
del av diskussionen gick givetvis till funderingar kring hur svår och hård
Morgans uppväxt måste varit men också till hans otroliga styrka i alla situationer
som uppstått. Vi har förvånats över en 4årings förståelse och anpassning till
såväl händelser som det sociala samspelet.
En annan aspekt vi ifrågasatt starkt är huruvida sociala myndigheter
handskats med Morgan och hans bror, där lögner om vad som ska ske i deras liv
blivit till vardag. Lögner som påverkar hela deras livssituation och som rent
av skakat om hela deras verklighet gång på gång. Intressant är också hur stora brödernas
skillnader blir trots relativt lika förutsättningar. Det omnämns att ett liv i
en dålig fosterfamilj är värre än ett liv på barnhem, att ett barn utsätts i
ett hem som hen placerats i och ska kunna finna trygghet i är direkt grymt.
Under Morgans skolgång sågs han som ”den jobbiga eleven”.
Här drog vi paralleller till olika specialpedagogiska perspektiv och att lärare
som varit i kontakt med Morgan ofta använde sig av det kompensatoriska perspektivet,
alltså att problemet låg hos eleven. Det kompensatoriska perspektivet var det
man oftast arbetade kring på 1970-talet och vi förmodar att förändringar har
skett sen dess och har försökt hitta andra lösningar. I detta fall vore det
exempelvis bättre att använda sig av det relationella- och kritiska
perspektivet för att ge bättre förutsättningar för Morgan. Att bygga på
relationen lärare-elev för att förändra synen hos eleven på vuxna och bygga upp
en tillit till vuxna. Det kritiska perspektivet kan användas för att inte
skuldbelägga barnet för att vara ”annorlunda” och stärka känslan av att barnet
inte själv valt sin situation utan istället förändra och anpassa skolmiljön för
individen.
Vad tycker ni om hur sociala myndigheter behandlat
bröderna? Och hur ser ni på skolans sätt att handskas med Morgan?
Jag tycker att det är hemskt att bröderna delades på fast att de var så små, deras enda trygghet (tryggheten hos varandra) togs ifrån dem. Det känns som att de båda blev svikna av samhället gång på gång. Att föräldrarna inte var lämpliga det råder enligt mig ingen tvekan om. Så det var bra att de blev omhändertagna.
SvaraRaderaJag håller med om att skolan arbetade med Morgan utifrån att det var något fel på honom, istället för att faktiskt ta redan på hur han mådde och varför hans beteende inte var som de önskade. Jag hoppas och tror att förståelsen hos oss som jobbar i skolan har ökat sedan dess.
Jag håller med dig om vad du skriver, samhället svek dem gång på gång. Jag förstår inte heller varför bröderna var tvungna att skiljas åt, allt de hade var ju varandra. Och att de aldrig fick någon information om vad som pågick. Allt bara hände, dessutom med lögner. Barnen var så maktlösa, lämnade i händerna på vuxna som hela tiden såg dem över huvudet.
SvaraRaderaJag håller med er om att det var hemskt att de skiljdes åt, speciellt när han var så fäst vid lillebrodern. De aldrig fick någon riktig trygghet utan flyttades runt till olika hem och skolor för att börja om från början igen. Fick känslan att han inte brydde sig tillslut att han skulle byta skola. Håller med er om att läraren skulle ha arbetat utifrån de rationella- och kritiska perspektivet för att Morgan skulle fått en bättre skolgång, att få vara inkluderad i klassen och eleverna sätts i fokus.
SvaraRaderaJag anser att det är helt ofattbart att de skiljde på bröderna som bara hade varandra! Kan inte förstå hur hela den här situationen har blivit behandlad av myndigheterna. Bara det att de mer eller mindre blundar för att bröderna bor i en hem präglat av sprit och slagsmål. Hur kan det ha behövt gå så långt?
SvaraRaderaLärarens och därmed skolans agerande känns tyvärr väldigt tidsenligt. Att det var fel på Morgan och skolan "kunde" minsann inte göra något. Man kan ju bara hoppas på att vi är bättre i dagens skola att se bortom "den jobbiga" eleven, kanske mycket tack för dagens värdegrund?
Väldigt intressant bok och jag fastnade i den direkt. Mycket hemskt att läsa om Morgans uppväxt och tanken på att jag som blivande lärare högst troligt kommer få se sådana här situationer många gånger i min lärarroll känns otroligt tufft. Skolans sätt att hantera Morgan är ju som du beskrivit typiskt ur det kompensatoriska perspektivet där han dels får gå om en årskurs och dels ha en plats ute i korridoren dit han fick sitta i princip varje lektion när han stört för mycket. Vad jag kan läsa mig till verkar inte skolan göra något för att hjälpa Morgan med koncentrationen eller se alternativa vägar för honom att uppnå kunskapen tillsammans med de övriga i klassen. Jag tänker att Morgan fått en "roll" och i den rollen hamnar han alltid, i alla situationer oavsett om han faktiskt gjort fel eller inte.
SvaraRaderaHåller med ovanstående talare att jag tycker det var helt ofattbart att de separerade på bröderna. De hade bara varandra som trygghet och att sedan skiljas från den enda tryggheten man har kvar. Skolan såg på Morgan som att han var en "jobbig elev" och därefter försökte ta reda på var det var för "fel" på honom istället för att se efter hur han mådde och varför han betedde sig som han gjorde. Hans beteende kanske i själva verket grundar sig i den uppmärksamhet han inte fick som barn, han kanske helt enkelt bara ville bli sedd.
SvaraRaderaHur socialtjänsten väljer att separera på bröderna är för mig helt obegripligt. Deras trygghet i varandra borde ha varit utgångspunkten när man sökte efter fosterhem till dem. Jag reagerar även på hur de vuxna hela tiden bestämmer över barnens huvud och lurar dem. Även Morgans mamma blir ju utsatt för detta när hon kommer till barnhemmet för att hämta hem sina pojkar och där får veta att de redan har blivit utplacerade hos en fosterfamilj. Att Morgan flyttas runt bland så många skolor gör ju att han aldrig stannar tillräckligt länge för att lärarna ska kunna se honom på riktigt. Han är ju dessutom väldigt duktig på att spela spelet och inte visa för någon hur han egentligen mår. Ingen ska sätta sig på honom och hur ska läraren då kunna se och hjälpa honom? Man får väl hoppas och tro att socialtjänsten har ändrat på sitt sätt att hantera dessa situationer sedan 70-talet när Morgans historia till största delen utspelade sig.
SvaraRaderaDetta var verkligen en gripande bok, som gav mig många tankeställningar. Hur kan de sociala myndigheterna blunda för pojkarnas situation så länge? När de väl reagerar så placeras de separerade direkt på barnhemmet. Hur kan man ta två barn från sin mamma, vilket är en trygghet för dem och sedan dessutom separera dem från varandra och sätta dem i en helt okänd miljö? Det känns i detta läge som att man ser till systemets funktionalitet mer än till barnens bästa. Hur dessa myndigheters arbete sedan gång på gång kommer och skapar otrygghet i Morgans liv genom att flytta honom mellan olika fosterfamiljer, och när han äntligen hittat en familj han trivs hos så luras han att åka därifrån utan egentlig förklaring efteråt. Jag förstår inte hur en person som blir sviken så många gånger av vuxna ska kunna få förtroende för dem igen.
SvaraRaderaSkolans hantering är skamlig, hur kan man exkludera en elev från undervisningen på detta sätt. Att placerar eleven i korridoren löser ju problemet för klassen, men vad händer med eleven? Jag tänker att den lärare som gav Morgan möjligheten att uppträda på julspelet i skolan gav honom en chans att visa att han kan prestera och inte bara vara till “besvär” det gjorde att några av lärarna ändrade uppfattning och kunde se Morgan ur ett annat perspektiv. Vilket ledde till att han ville försöka mer på dessa lärares lektioner. Det enda Morgan ville, tror jag, var att bli bekräftad. Jag hoppas verkligen att det som hände Morgan inte upprepas i dagens samhälle utan att utvecklingen gått framåt och man idag ser till barnets bästa.
En fängslande bok som väcker många känslor och tankar. Man kan knappt komma ihåg hur många gånger Morgan byter skola, vilket får mig att reflektera över alla de gånger han måste integrera sig i nya skolmiljöer. Känna av stämningar, grupper, osynliga och synliga roller o.s.v. Inte en enda gång uppmärksammas det av någon lärare eller vårdnadshavare heller för den delen, hur tufft det är för Morgan. Att han måste träda in i rollen som den "jobbiga och spexiga ungen" för att klara sig i skolan. Är det verkligen så svårt att se utifrån för både lärare och vårdnadshavare? Eller väljer man att blunda för verkligheten i tron om att det är den enkla vägen ut? Jag kommer som lärare inte blunda för sådant. Hur jag vet det? För att jag är sådan som person, både på gott och ont. Vi måste stötta barnen när de behöver det som mest.
SvaraRaderaEn bra bok som är viktig att läsa. Jag fick flera gånger ont i magen när jag läste den. Att hela tiden byta skola och flyttas runt mellan olika boenden måste vara otroligt påfrestande för en liten pojke. Morgan blev gång på gång sviken av samhället och de vuxna runtomkring honom. På flera ställen i boken kan man verkligen förstå hans beteende. Vi har diskuterat boken i vår tvärgrupp och vi tycker det är underligt att det inte gjordes mer för Morgan i skolan. Eller var det så att han aldrig stannade tillräckligt länge på samma ställe att det var aldrig någon som hann att tag i det ordentligt? Eller kan det ha varit så att eftersom han ofta var glad och spelade pajas så antog man att han mådde bra, eller att han bara var den "bråkiga" eleven? Men varför var den ingen som gick på djupet med varför han uppförde sig som han gjorde? Ja , det är många frågor man skulle vilja ställa till de vuxna som Morgan var i kontakt med som barn. Känns ändå bra Morgan kom vidare och jag tror att han är en väldigt stark person. Att han nu engagerar sig barns välmående i skolan tycker jag är fantastiskt. En eloge till Morgan
SvaraRaderaVerkligen en bok som väcker många tankar och känslor hos läsaren, som flera innan påpekat. Intressant att ni kopplat det till de specialpedagogiska perspektiven! Jag läste boken innan kursen drog igång och innan vi började läsa om perspektiven, men jag funderade också mycket på hur skolan såg ut under tiden Morgan Alling var elev. Just som ni säger läggs mycket av skulden på eleven kring varför hen beter sig som hen gör. Jag hoppas att vi som lärare vågar se eleven och de bakomliggande orsakerna till varför en situation uppstår eller varför hen beter sig på ett visst sätt. Att skapa tillit i relationen lärare-elev håller jag verkligen med om är viktigt. Just att se det som en relation, ett geende och tagande, något gemensamt - det tror jag har ett värde i sig självt.
SvaraRaderaVi har ett ansvar att vara en trygg punkt i barnens liv - det är ett stort och vktigt uppdrag som jag hoppas att vi kommer kunna utföra med stolthet!
Tyvärr är det ju många fler än Morgan Alling som har haft en sådan här uppväxt! Tyvärr är det inte heller alla som det, med facit i hand, ändå har ordnat upp sig så här bra för vidare i livet som det ändå har gjort för Alling. Det är ju hemskt att han var tvungen att sitta själv ute i korridoren och att han inte fick vara en del av de olika familjer han bodde hos men det hörde ju tyvärr till vanligheterna "förr" i tiden. Familjer tog sig an barn för att det var en god inkomstkälla och i skolan skulle det vara så homogena grupper som möjligt och ett ,så långt det var möjligt, lätt jobb att vara lärare. Något som inte stämmer idag. De allra flesta fosterfamiljer, jourhem mm (har många goda vänner som är fosterfamiljer och liknande) tar emot barn för att de verkligen vill göra en god sak och de brinner för barnens bästa! Barnen blir en lika stor del i familjen som de biologiska släktingarna! En av mina vänner har en fosterdotter med de flesta diagnoser man kan tänka sig, denna flicka går även i min dotters klass, och i skolan kan det vissa dagar vara väldigt jobbigt för både henne och övriga klassen. Mamman, för det finns ingen som säger fostermamman eller bara hennes namn, flickan bor hos dem och har gjort det så länge de har gått i skolan så då är hon hennes mamma, gick tidigt ut med att det är en stökig liten flicka och att hon uppskattar om man kommer direkt till henne vid ev frågor och problem. Det har lett till att alla föräldrar har pratat med sina barn om flickans "problem" och att alla elever och föräldrar har förståelse över situationen i klassen. Det skulle aldrig vara tal om att hon skulle sitta utanför klassrummet själv. Hon sitter, precis som de övriga, med en eller flera kompisar och med sin resurs. Däremot kan hon vissa extra jobbiga dagar sitta vid en egen bänk men fortfarande i klassrummet som en del i klassen. Nä, det är viktigt att alla barn får en bra självkänsla och det får de inte genom att vi vuxna visar dem att de är annorlund genom exempelvis en egen bänk i korridoren!
SvaraRaderaOj vad många intressanta kommentarer! Jag håller med er! Något jag fastnar för är det som står i Barnkonventionen: att alla barn har rätt att uttrycka sin mening och åsikt i alla frågor som rör barnet. Är det någon gång någon vuxen som frågar Morgan och hans bror vad de vill? Som många av er redan har skrivit går myndigheterna över huvudet på bröderna och tar beslut utan att barnen får vara med och säga sin åsikt. Helt bedrövligt!
SvaraRaderaJag tänker också att det borde funnits vetskap om Morgons situation. När han kom till en ny skola måste väl rektorn kunna se att han varit på många skolor innan? Då skulle i alla fall jag som rektor reagera och fundera och fördjupa mig i Morgans situation. Jag skulle vilja ta reda på vad det kommer sig att han har kastats runt så och lägga extra energi på att Morgan ska ha det bra och lyckas.
Denhär boken väcker så otroligt många starka känslor hos mig och jag kan inte annat än hålla med i kommentarerna ovanför mig.
SvaraRaderaDet som slår mig starkast gång efter gång är statens otroliga svek emot både Morgan och hand bror. Att de splittras trots att de var varandras enda trygghet och att Morgan även efter det kastas mellan olika platser. En scen i boken som gör mig riktigt ledsen är sveket jag känner när kvinnan ifrån socialen lurar Morgan att han ska få bo hos sin riktiga pappa men i själva verket kör iväg honom till ytterligare ett nyss barnhem.
Jag slås även av att han aldrig verkar få någon vidare hjälp i skolan utan det är hela tiden han som ses som "jobbig". Man ser inga möjligheter för hur man skulle kunna underlätta eller förbättra hans skolgång.
Jag har för något år sen varit på en föreläsning med Morgan och det är någonting jag verkligen rekommenderar er alla, har onekligen tagit sig ur allt detta och i slutändan blivit en otroligt stark och inspirerande person.
En otrolig bra bok som väcker många frågor i huvudet. Galet att han fick en sån hemsk uppväxt. Varför splittra bröderna? Att så många gånger behöva byta skola när man äntligen har anpassat sig, skaffat sig vänner och sen behöva packa och iväg till nästa destination är inte okej för ett litet barn. Det som förvånande mig är ändå hur stark Morgan var trots sin ålder och det han har varit med om. Jag tror att det kunde slutat på ett bättre sätt för hans bror om det inte splittrades då Morgan hade förmodligen sett efter honom. Jag hoppas att man aldrig ska behöva splittra syskon på det viset för har man förlorat föräldrarna så är syskon de enda man har kvar. Men jag beundrar Morgon Alling, en stark person och en bra förebild som har lyckats bra i sitt liv trots sin hemska barndom.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHåller med så många av er som redan kommenterat det här inlägget. Jag tycker det är så sorgligt och hjärtskärande att två små barn som var varandras enda fasta punkter i livet togs ifrån varandra och sen inte heller fick chansen att ta del av varandras liv förens de var gamla nog att ta tag i det själva.
SvaraRaderaDet gör mig också så ont att man aldrig gav Morgan chansen att finna ett lugn i sin uppväxt, att han kastades runt mellan olika familjer och skolor innan han ens hittat sin plats i den förra. Det är också någonting jag anser att skolorna han kommit till skulle ha haft i åtanke, att kaoset Morgan måste ha känt i sin lilla kropp måste komma ut någonstans och att det inte gör honom till en "problemelev." Jag kan inte föreställa mig att ens en vuxen människa skulle klara av att anpassa sig till så mycket nytt, så ofta och under en så lång tid och det väcker så många negativa känslor i mig att man ansåg, och anser, att ett litet barn ska klara det utan några större men.
Morgan hade onekligen haft en tuff uppväxt och gått igenom saker inget barn skall behöva genomlida. Han som många andra barn använder humör för att må bättre, vilket vi som framtida lärare kanske skall tänka på att vi kanske kommer se elever som ser glada ut så kanske de finns nåt annat bakom. För att återkoppla till boken och hur de sociala myndigheterna behandlade Morgan och han bror Stefan är under all kritik att ta bort den enda säkerheten barnen hade i varandra, för att styvföräldrarna han bodde hos då ansågs att de passa bättre. Så är inte i alla fall jag säker på att de skulle gå till idag. Det är dock härligt att sedan läsa att Morgon som vuxen man sedan lyckas i sitt liv, ett tydligt bevis för att allt jobbiga man kan ha i sin uppväxt kan även göra en till en stark människa som vuxen. De kanske finns ett litet hopp för mänskligheten ändå!
SvaraRaderaGripande bok som på ett lättbegripligt sätt visar barnets perspektiv när familjen och samhället sviker. Det största sviket från samhället var att dela på bröderna, genom detta, tog de bort den lilla trygghet som bröderna kände i en värld som för dem var i ständig förändring. Som socionom knyter det sig i magen och jag undrar hur beslutsfattandet i ärendet egentligen togs. Samtidigt vågar jag påstå att en viss förändring inom socialtjänsten har ägt rum sedan 70-talet och att samhället nu lägger betydligt större vikt på barnets önskemål. Detta bland annat genom att FN:s barnkonvention tillkommit och ratificerats av Sverige. Vi som blivande lärare har ett oerhört stort ansvar att vara uppmärksamma på barn som kan ha problem hemma och anmäla detta vidare, det betyder bland annat kontakt med socialtjänst och ibland även polismyndigheten. Undersökningar visar dessvärre att många lärare väljer att inte anmäla missförhållanden som de tror deras elever blir utsatta för. Detta borde uppmärksammas i lärarutbildningen.
SvaraRaderaDet som är sorgligast är att det är fortfarande så i många delar av världen... I länder som är stabila och där inte pågår nån krig, blir barn fortfarande illa behandlade och har ingen åsiktsfrihet, trots att de länder följer FNs barnkonvention.. Vi tror barn förstår inget vad som händer omkring, och tycker att det är bättre om vi inte säger något, utan bara bestämmer över deras liv utan att fråga om deras tankar, önskningar osv. Jag är glad att det blev,trots allt hemska som hänt Morgan, en bra man till slut som har ett lyckligt liv med sin fru. Men,tyvärr så har inte alla a happy end.
SvaraRaderaEn så gripande bok på flera plan. Jag reagerar starkt på hur de kunde separera bröderna men också hur Morgan blev behandlad på det första stället. Det är för mig ett enda stort frågetecken hur det är möjligt att socialen kunde hantera situationen så som de gjorde. När de dessutom säger att Morgan skall få åka till sin pappa men kommer till en ny fosterfamilj så blir jag rent ut sagt förbannad. Hur kan man ljuga så grovt för ett barn? Boken får mig att tänka mycket på de barn som är familjehemsplacerade idag. Hur går processen till och framförallt: Hur mår barnen? Det som gläder mig är hans humor som genom hela boken alltid lyckas lysa igenom, hur stark han måste vara som har klarat sig så bra, trots allt.
SvaraRaderaja! läste den sårbara boken av Morgan, jag håller med inget barn egentligen behöver gå igenom sådant som Morgan och hans lille bror har gått igenom, utvecklingen om mänskliga rättigheter kändes som att det var långt kvar, han hade verkligen tur att han hamnade hos en bra familj annars såg livet för honom helt förstörd om det fortsatte som det gjorde innan hos olika familjer och barnhem. för det är så barn som far illa eller lever under missförhållandet, kan då få svårigheter i sin vuxenålder, framför allt svårigheter med skolan.
SvaraRaderaJag håller med! Det är svårt att läsa boken utan att känna ilska, speciellt på myndigheterna och skolan. Nu var det ett tag sedan Morgan var liten, men jag hoppas att boken har gjort att många personer fått upp tankar om hur myndigheterna och skolan sköts och att det är sådan verksamheter som verkligen behöver undersökas regelbundet. Speciellt sådana verksamheter som tar hand om barn, eftersom det är svårare för dem att veta vad som är rätt och fel. Dock måste jag säga att jag är väldigt imponerad av Morgan att han kan ha den positiva inställningen till livet som han har nu, även om han hade så många motgångar i barndomen.
SvaraRaderaJag tror att Morgans beskrivning av hur han behandlades som barn kan instämma med många andra barn som har en problematisk uppväxt. Ser man det ur ett annat perspektiv så arbetar "socialen" väldigt aktivt för att hitta ett hem åt Morgan och hans bror. Sedan kanske de inte skötte det på ett så snyggt sätt direkt.. Jag kan tänka mig att det måste vara väldigt svårt att tvångsplacera ett barn ifrån sin mamma fast det är för barnets bästa. Barnet kommer nog alltid att komma i kläm när liknande händelser inträffar. Tyvärr. Jag blev väldigt inspirerad av hur Morgan kämpade på och hur en god miljö i den senare delen av livet kunde förändra hans sätt att leva. Väldigt bra bok som skapar många tankar.
SvaraRaderaNiclas Johansson